Vi har en katt. Rocky. Trasdockan. Kärt barn har många namn.. han som man kan hålla hur som helst, var som helst och när som helst. Han som är vår solstråle när mörkret faller på. 

I dag när jag kom hem från jobbet, så va det blodbad på hallgolvet. Eller ja, nu överdrev jag. 

Blod och även en mjälte. Tror det är mjälten dom inte käkar upp?!.. Uuh.. 

Katten hade fångat våran lilla inneboende. Den lille rackarn, som bott i vårat sopskåp. Rip.

Han är rolig han, våran lilla Rocky.. rädd för både Marsvinet och dammsugaren. Men en jäkel på att fånga flugor, och även möss. Och sova. Och äta. Och jama. Och springa ut, när trycket i blåsan blir för stor...

Han tar upp min plats i soffan, så man nästan måste sitta på golvet jämt. Tar upp ens plats i sängen, VARJE kväll.. ni vet när man måste sova som en banan, eller med ett ben helst bakom ryggen och med andra benet utanför, bara för att inte störa hans sömn.

Hade han fått, så hade han legat på ens ansikte, men nånstans måste man väl ändå dra en gräns?

Kan vara därför jag känner mig åldrig, då jag sover som ett mähä!? Ont i nacke, rygg och ben. Eller så är det väl bara att inse att man börjar bli till åren, då krämporna kommer!? Vem vet.. jag skyller på katten!

Han är då en jäkel på att sova iaf.. många olika stilar har han. Våran lille håriga älskling.